En författares löparbetraktelser

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Haruki Murakami.  Norstedts. 2010. Översättning från japanska av Eiko och Yukiko Duke.

Haruki Murakami är en författare som inte är helt bekväm med att författarrollen numera i allt större grad inbegriper offentliga framträdanden, intervjuer och avslöjanden ur privatlivet. I ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” gör han dock ett undantag när han, i vad som närmast kunde kallas kåserande dagboksanteckningar, bjuder in läsaren till att ta del av hans tankar om löpning.

Löpning är inte en sport för Murakami, det är en livsstil. Trots otaliga försäkranden om att han är en ensamvarg som går mot strömmen är det inte utan att jag tänker att hans senaste bok passar som hand i handske med dagens livsstilsbesatthet. Samtidigt är det oundvikligt att en person som ägnar en så stor tid av sitt vakna liv till att löpträna, muskelträna och kalkylera olika lopp inte skulle ha löpningen som livsstil. Hängivenhet eller mani – det är kanske två sidor av samma mynt – när det gäller långdistanslöpning verkar det hursomhelst vara en förutsättning för att klara av alla psykiska och fysiska prövningar.

Murakami löper marathon och ultramarathon, han löper i USA och på Hawaii, han löper i montionsspår och i storstäder. Och han skriver. I ”Vad jag...” är skrivandet ständigt närvarande, om inte alltid uttalat så i de stumma underströmmar som kan anas under Murakamis noggranna beräkningar. Han tänker inte när han löper men ändå blir löpningen en motkraft till det stillasittande författararbetet. Den ger honom tillräckligt med energi och stimulans till att kanalisera kreativiteten och fantasin till sina texter.

Jag avskyr att löpa. Men jag älskar att skriva. Betyder det enligt Murakami att jag är dömd som skribent? Nej, Murakami försäkrar om och om igen att hans bok inte är en ”börja löpa du också!”-manual. Det är helt enkelt hans sätt att leva. Olika skribenter arbetar på olika sätt och det är han väl medveten om. Det jag uppfattar som centralt i hans bok är återigen hängivenheten och modet att våga satsa helhjärtat på vad det än må vara.

Som hängiven läsare måste jag medge att jag föredrar Murakamis romaner trots att det personliga tilltalet i ”Vad jag...” känns uppfriskande. Naturligtvis är det alltid spännande att läsa en författares till synes mer privata anteckningar men för mig kommer sådant ändå för det mesta att förbli kuriosa. Om du vill veta något om Murakamis skrivande, läs då hans romaner. Om du vill veta något om glädjen i hårt arbete eller om du är intresserad av löpningens filosofi, ja då passar ”Vad jag... ” utmärkt för dig.

Även om det finns teman i Murakamis löparbetraktelser som också återfinns i hans romaner (så som individens begränsningar, ensamhet och en blygsamma kärlek till mänskligheten) så är det i romanerna dessa teman verkligen brinner. Samtidigt kanske inte allt måste brinna lika starkt. Att ha löpning som livsstil må alltid te sig som en outhärdlig tanke för vissa människor, Murakamis bok kan bidra till att skingra en del av mystiken: de som tycker om att löpa kommer att fortsätta löpa, de som inte tycker om det gör något annat. Mer komplicerat än så behöver det inte vara.