Stundens fasa och möjlighet

Även tystnaden har ett slut. Ingrid Betancourt. Norstedts förlag. 2011.

”Jag behövde ett annat slags intelligens, ett annat slags mod, och större uthållighet. Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Det hade behövts mer än ett år av fångenskap för att jag skulle börja ifrågasätta mig själv.” Så resonerade den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt när hon hade varit fånge hos FARC-gerillan i ett år. I den självbiografiska ”Även tystnaden har ett slut” berättar Betancourt historien om hur hon inte bara levde i sex och ett halvt år av fångenskap med gerilla och sina medfångar, utan också om hur hon var fångad med sig själv.

Det märkvärdiga med Ingrid Betancourt är att hon lyckas beskriva de mest vidriga situationer utan att läsningen blir outhärdlig. Det är fruktansvärt smärtsamt att ta del av beskrivningarna av hur hon och hennes medfångar gång på gång förödmjukas – och kanske är det vetskapen om att hon till slut blir frigiven som gör läsningen uthärdlig – men det som gör att jag klarar av att fortsätta läsa är framför allt Betancourts ständiga kamp för att bevara sin integritet.

Utan att på något sätt försköna sig själv beskriver Betancourt hur hon på olika vis kämpar för att behandlas som en människa. När fångarnas levnadsförhållanden mot slutet blir allt värre och de tvingas ihop i en liten koja där vakterna försöker räkna dem genom att be dem uppge varsitt nummer låter hon sin stämma ljuda högt och klart när hon förkunnar: ”Ingrid Betancourt”. Det är små detaljer som denna, som att påminna vakterna om att hon och hennes medfångar är individer med namn, som gör att Betancourt inte faller samman.

Eller jo, naturligtvis faller hon samman - om inte av gerillasoldaternas slag och sparkar när ett av hennes många rymningsförsök misslyckas, så när hon försöker somna med tunga kedjor kring halsen eller när hon inser att också hon armbågar sig fram för att få den största matbiten. Hon faller samman precis som sina medfångar, men hon hittar alltid tillbaka till sig själv på något märkligt sätt. Och som läsare faller man och reser sig med henne, ”Även tystnaden har ett slut” är en maffig bok på över 600 sidor men att lägga ifrån sig boken är som att lämna Ingrid Betancourt ensam i djungeln. Hennes berättelse uppmanar till en medmänsklighet som sträcker sig långt utanför bokens sidor.

Betancourt inser snart att hon måste leva under dubbel bevakning eftersom de största konflikterna äger rum bland fångarna. Hon bestämmer sig för att hon måste förändras: ”Jag höll mig själv under uppsikt på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare, för jag förstod att de mekanismer som styr andlig förändring kräver en ståndaktighet och en stränghet som jag borde skaffa mig.” Att våga förbli människa visar sig vara den största utmaningen under fångenskapen och det är också denna utmaning som är bokens viktigaste drivkraft. Ingrid Betancourts berättelse är både omskakande och sorglig och som sig bör stannar den hos en, länge.